Erik Joelsson: Gör det enklare att bli doktorand

Före andra världskriget var forskarutbildningen ett individuellt bildningsprojekt för bättre bemedlade personer, främst män, och hade inte så mycket med samhällsutvecklingen att göra.
Efter kriget gjorde Sverige en storsatsning på utbildning för att kunna bygga upp det moderna välfärdssamhället, och inte minst forskarutbildningen blev en samhällsangelägenhet.

– Akademikerna ansågs viktiga för att utveckla industrin men hade också en given plats i exempelvis gymnasieskolan, samt förstås för att garantera återväxten på lärosätena själva. Förväntningarna på de nyutexaminerade doktorerna har skiftat under åren, men efter kriget var den återkommande tanken att de skulle bidra till samhället på väsentliga sätt.
Det berättar Erik Joelsson, nybliven doktor i vetenskapsteori.

Genom att undersöka Statens offentliga utredningar (SOU) 1945–2004, har han kunnat följa hur synen på doktoranden och forskarutbildningen förändrats, i takt med omdaningen av samhället i övrigt.

Saltsjöbadsanda

– Man kan säga att det rått en sorts Saltsjöbadsanda mellan statens vilja att styra de yttre ramarna för forskarutbildningen och lärosätenas styrning av utbildningens själva innehåll. Staten har dock alltmer velat lägga på doktoranderna nya förmågor och egenskaper, som att generera tillväxt, skapa innovationer och samarbeta med näringslivet. Det naturvetenskapliga arbetssättet har ofta framställts som ett ideal: att vara doktorand har uppfattats som ett lagarbete, där alla medarbetare är ömsesidigt beroende av varandra, där det gäller att jobba effektivt och sampublicera i internationella tidskrifter. Den gammaldags synen på doktoranden som en särskilt utvald begåvning, som i åratal sitter med sitt livsverk på kammaren, ville utredarna bort ifrån.

Att den naturvetenskapliga och medicinska forskarutbildningen ofta setts som mönsterbildande för SOU:erna leder också till föreställningen att universiteten måste konkurrera med näringslivet om de bäst lämpade forskarkandidaterna och erbjuda förmånliga villkor, berättar Erik Joelsson.
– En doktorsexamen uppfattas dock inte alltid så positivt inom industrin där man istället gärna utbildar på plats för att få just de medarbetare man vill ha.

Redan i 1963 års forskarutredning kom krav på att snabba upp forskarutbildningen till fyra år. Under 1970-talet skulle utbildningen också breddas, jämställdheten öka och dessutom var det viktigt att få med även äldre personer, som med sin yrkeserfarenhet kunde ställa nya frågor.
Under 1980-talet slog pendeln över och krav på excellens ökade igen. Forskarutbildningen professionaliserades ytterligare, att vara doktorand skulle alltmer likna vilket jobb som helst.

– I min avhandling använder jag begreppet personae för att beteckna de olika idealtyperna av doktorander. Vi har gått från bildningspersona före kriget, till yrkespersona under 70-talet, forskarpersona under 80-talet och nu till den senaste tidens innovatörspersona.

Som ett slags körkort

1998 kom nya krav på bland annat anställning, väl fungerande handledning med en utstakad studieplan samt goda basresurser.
– Forskarutbildningen började ses närmast som ett slags körkort, en licens för att få forska vidare.

2007 anpassades den svenska högskolan till Bolognasystemet. Men undantaget är just forskarutbildningen som istället för att bli treårig fortfarande är på fyra år, förklarar Erik Joelsson.
– Den snabbare utbildning, från grundexamen till forskarutbildad, som efterfrågades redan under 1960-talet har man alltså ännu inte fått till: en doktorsexamen kräver i praktiken fortfarande först en femårig masterutbildning och sedan minst fyra år som doktorand.

Anställningskravet betyder också att forskarutbildningen blivit ganska dyr. Därför har det blivit allt viktigare att bara anställa personer som verkligen är väl förberedda, motiverade och självständiga, med stor förmåga att fullborda projektet.
– Resultatet är att allt färre doktorander, särskilt utländska, som varit stipendiefinansierade av sina hemländer, anställs, vilket innebär att forskargrupperna riskerar bli mindre och doktorandgemenskapen svagare. Den som blir antagen får en väldigt stark press på sig att verkligen klara av utbildningen men å andra sidan blir doktoranden mer omhändertagen idag än tidigare.

Synd att inte fler får chansen

Trösklarna att komma in på forskarutbildningen har alltså blivit mycket högre, men istället lägre när det gäller att komma ut, sammanfattar Erik Joelsson.
– Själv tycker jag att det är synd att inte fler får chansen att pröva på en termin och se om forskarutbildningen kanske kunde vara intressant. Ett förslag vore att göra utbildningen treårig, precis som Bolognaöverenskommelsen och Forskarutbildningsutredningen från 2002 säger, exempelvis genom att förlägga en del kursmoment till masterutbildningen, låta masterstudenterna medverka i högre seminarier och kanske också ta bort kursmoment som saknar relevans för avhandlingsämnet. Om masterstudenterna får möjlighet att prova sig fram kanske fler blir intresserade av forskarutbildningen samtidigt som det blir lättare att hoppa av om det skulle visa sig att utbildningen inte riktigt är vad man hade hoppats.

Text: Eva Lundgren
Foto: Johan Wingborg
Publicerades först i GU Journalen nr 2 2017

Fakta:
Erik Joelsson är nybliven doktor i vetenskapsteori. Den 24 mars försvarade han sin avhandling Från utvald till utbildad – persona i utredningar om svensk forskarutbildning 1945–2004.

Före kriget handlade forskarutbildningen om personlig bildning, utan särskilt uttalade krav på samhällsnytta, som var möjlig främst för bättre bemedlade män.
1963 års forskarutredning och den påföljande reformen 1969 innebar att forskarutbildningens normalstudietid blev fyra år och att handledaren fick en större betydelse. Stipendiesystemet byggdes ut och meriteringsanställningar blev vanligare.
1998 års reform innebar ytterligare en skärpning av kraven på finansiering, handledning och studieplan.
2002 återkom kravet på trygghet i form av anställning. Utredningen betonade också vikten av en forskarutbildning som genererar tillväxt, innovation och excellens.